Fanny Ekstrand

 Passfodral och krokopräglad plånbok, Don Donna. 

Hetspackar väskan nu -i sista sekund i vanlig ordning. Bara att välja vilka blåjeans som ska med känns som att bestiga ett berg. Och då ska vi inte ens ge oss in på jacksituationen. Hur många mockajackor får plats på 23 kilo? När jag ser mig själv i spegeln ser jag en väldigt sjuk (men glad pga förnekande) människa.

Jag åker till New York om några timmar, jag älskar den surrealistiskt blinkade staden, men vemodet ligger ändå och trycker på hjärtat lite i bröstkorgen. För sist jag gick av planet på JFK stod killen jag var dödskär i och väntade. Jag hade längtat i tre månader att få andas samma luft som honom, men fått nöja mig med att se honom i ett chattfält på skype.

När jag går genom tullen den här gången väntar bara gula taxibilar och en stad som sover lika mycket som jag på helgerna. Jag har hunnit byta jobb tre gånger sedan dess och mitt hår har blivit långt. Och allt som vi gjorde till vårt i New York ska jag nu göra till mitt. Fast det såklart, det vietnamesiska haket på 114 MacDougal, det kommer alltid vara vårt.

Målet med resan är så mycket pannkakor och jordnötssmör som möjligt. Det som vi kallar semestervikt kommer inte direkt gratis. Sedan ska jag köpa sneakers till kontot säger Nej tack.

Igår gjorde jag och Viola ett stilleben-uppdrag för ATP Atelier, där vi stökade omkring med blommor, marmorbrickor, kaffe och sandaler. Med vissa pauser för baguetter med ost och fikonmarmelad. Ja, självklart ett par koppar kaffe i marssolen också.

Att få stoppa vintersargade fötter i sandaler igen fick mig verkligen att inse hur overkligt mycket jag längtar efter den här våren som är så omtalad, men oändligt svårtflörtad. Som den där snygga killen som man vet följer en på instagram, men aldrig likear några bilder.

Nu när man sitter ensam på vardagskvällarna med enbart en avokadomacka, saltad med pyttesmå portionspåsar man snott från Gyllene Måsen, så snurrar tankarna på ganska bra. Och livet är inte direkt en dans till en trendig remix på Spy Bar. Men så varje kväll har jag legat i min 90-säg med riviga lakan i Borås och pratat med min vän, Viola. Ni vet ibland när man bara ringer för att stämma av något men sedan tittar på skärmen tre timmar senare.

Hon är den som skickar mail med Dagens Hunk i ämnesraden en grå onsdagsförmiddag, den som betalar ens öl när man maxat sitt kreditkort.
Hon är den som hjälper en upp från parkettgolvet en decembernatt när hjärtat gör för ont för att man ska kunna stå.

Och i vår ska vi ha gårdsfest, dricka kaffe och röka cigaretter i hennes köksfönster, åka till Köpenhamn och antasta våren med våra liv så mycket det bara går. Var detta 2005 skulle vi bryta ett sånt hjärt-halsband med två kedjor som man gjorde då. Men istället pratar vi i telefon tre timmar om dagen utan att märka det och skickar mail med Dagens Hunk i ämnesraden gråa onsdagsförmiddagar.