Fanny Ekstrand

På fredag morgon, okristligt tidigt, åker jag och Viola till Köpenhamn för tre dagars drivande mellan minimalistiskt danska inredningsbutiker, öldrickande och ett rätt övergripande span efter Danmarks finest: chica outfits och skäggstubbiga män. Självklart kommer vi att titta efter en och annan pastellfärgad fasad klädd i murgröna och fluffiga cappuccinos att instagramma -var så säkra. 

Men för att kunna göra allt detta, vill jag ju såklart ha era bästa spots. Var gör jag ovanstående på allra bäst? 

Sprang under förra helgen runt som en ko på grönbete i vårsolen, i ny mockajacka och nya sneakers. Att få plocka fram kläderna vintern är för hård mot, är en speciell känsla jag älskar så pass att det pirrar ända upp i bröstet. 

Glad måndag förresten, hoppas ni alla hade en håll käften-helg. Jag har tyvärr inga min helg-bilder på vänner som dansar på Gubbrummet eller champagne med is på ett marmorbord att dela denna måndag. Det enda jag har i min kamerarulle är selfies på människor jag lagade middag till i lördags och som jag gillar jättemycket, i fula hattar och kepsar. Tänkte skona er från dem. Men det var trots lack of bilder, en helg att minnas. Hade detta vart en podd, hade ni hört det på det som en gång brukade vara min röst. 

Jacka, Levi’s. Jeans, Dr Denim. Stickad tröja, Acne Studios. Sneakers, Puma Trinomic. 

En av fredagens många höjdpunkter, är att rulla in med tåget till Stockholm. In över bron till Gamla stan. Att se stan resa sig på andra sidan slussen och solen slå mot söders höjder är som ett stort andetag av varje centimeter av stan. Ni vet hur man säger att det är bra att vara ifrån varandra, så att man får chans att sakna? Det är så sant. 
När man veckopendlar blir varje helg som semester och jag vill bara fylla alla sekunder med händelser att komma ihåg. Jag vet inte om det är för att april börjar klä Stockholm grönt eller för att kvällarna bara blir ljusare. Men min vårförälskelse i år handlar inte om någon med blå ögon och fina händer, utan om stan. 

Jag tror att jag skulle kunna skriva hundratals kärlekssånger om Stockholm men ändå aldrig ha slut på ord. 

Tror även att det är därför jag har en förkylning som vägrar att ge sig, men det är inte alls poängen med detta.