Färgerna i Miami får mitt estetiska hjärta hoppa över ett slag. Det gröna mot det rosa, ljuset, palmerna och husen här i Art Decons högborg är som sweet music to my ears. Bara att placera fötterna efter varandra på den rosa trottoaren är varför sociala medier uppfanns. Tror jag. Antagligen.
 
Luftfuktigheten däremot kunde varva ner ett par kilo. Bara jag tar ett kliv utanför den snälla men förödande air condiontionen så blir mitt hår sexuellt upphetsat och flyger upp som i en liten Diana Ross-gloria.

The colors in Miami makes my aesthetic heart skip a beat or two. The green against the pink, the light, palm trees and the houses here in the pure soul of Art Deco are like sweet music to my ears. Just placing my feet after one another on the light pink sidewalk I realize why social medias were invented. Kind of. Sort of. 
 
The humidity on the other hand could chill down. Just walking outside the door makes my hair sexually excited and on a second its twice as big. Like a little Diana Ross gloria. 
 
Shirt, Gant Rugger. Dress, Zara. Slip ins, Henry Kole. 
 

Jag fick gräva fram en tillsvidarekamera i garderoben för att kunna knäppa ett par bilder på min nya Madickenkjol. Ja, jag tycker att den ser ut lite som en blandning av ett förkläde, ett par sammansydda skjortor något Madicken skulle ha på sig. Helt i min smak med andra ord som vill bli begravd med mina skjortor och trodde att jag var Madicken när jag var liten.

I had to dig out an old camera from one of my chaos closets to snap a picture of my new Madicken skirt. I think this piece looks like a mix of an apron, some old shirts out together as a skirt and something the Astrid Lindgren character Madicken would wear. I other words, right up my alley. I who want to me buried with my shirts and thought I was Madicken when I was a child. 
 

Skirt, Lindex. Cashmere knit, Soft Goat. Jeans, Levi’s. Loafers, Henry Kole. 
 

I går när jag var på väg mellan två möten bröt himlen upp i ett enda stort jäkla solsken. Jag höll på att trilla av cykeln, så bländad (och ev chockad) blev jag. Då passade det ju alldeles utmärkt att jag dagen till ära hade dragit på mig min nya kjol. Den har jag fyndat på Vestiaire Collective men den är signerad Stella McCartney. Jag kommer ihåg när den hängde i skyltfönstret på Stellas butik på Mäster Samuelsgatan och kostade som en månadslön för mig. Men hur jag ändå gick och klämde på den. Därför känns det som en jäkla revansch att den nu hänger i min garderob! Nästan som när man springer in i den där killen som var ett as eller bara körde hem en i en taxi när man egentligen ville mer, och är skitsnygg och superhärlig och bara osar your loss. Fast med en kjol då.
 

Yesterday the sun came out when I was on my way between two meetings. I almost fell of my bike. I was that chocked. So, it was very appropriate that I wore my latest Vestiaire Collective bargain. It’s actually Stella McCartney and I remember when it was in store and costed a moth of salary. But despite that, I couldn’t help myself go and try it on. Therefore, me having it in my closet now feels like such a revenge! Almost like when you run into that guy who were an asshole when you were going out, looking all good and fabulous and whispering your loss. But with a skirt.
 

Skirt, Stella McCartney at Vestiaire Collective. Striped shirt, H&M. Pants, remade Levi’s. Corduroy blazer, Gant Rugger. Slip in heels, Topshop.