I går när jag var på väg mellan två möten bröt himlen upp i ett enda stort jäkla solsken. Jag höll på att trilla av cykeln, så bländad (och ev chockad) blev jag. Då passade det ju alldeles utmärkt att jag dagen till ära hade dragit på mig min nya kjol. Den har jag fyndat på Vestiaire Collective men den är signerad Stella McCartney. Jag kommer ihåg när den hängde i skyltfönstret på Stellas butik på Mäster Samuelsgatan och kostade som en månadslön för mig. Men hur jag ändå gick och klämde på den. Därför känns det som en jäkla revansch att den nu hänger i min garderob! Nästan som när man springer in i den där killen som var ett as eller bara körde hem en i en taxi när man egentligen ville mer, och är skitsnygg och superhärlig och bara osar your loss. Fast med en kjol då.
Yesterday the sun came out when I was on my way between two meetings. I almost fell of my bike. I was that chocked. So, it was very appropriate that I wore my latest Vestiaire Collective bargain. It’s actually Stella McCartney and I remember when it was in store and costed a moth of salary. But despite that, I couldn’t help myself go and try it on. Therefore, me having it in my closet now feels like such a revenge! Almost like when you run into that guy who were an asshole when you were going out, looking all good and fabulous and whispering your loss. But with a skirt.
Skirt, Stella McCartney at Vestiaire Collective. Striped shirt, H&M. Pants, remade Levi’s. Corduroy blazer, Gant Rugger. Slip in heels, Topshop.
