Fanny Ekstrand

 
 
Slasken ligger tung på Stockholms gator idag och trots att våren känns ljusår bort, har den nya säsongens kollektioner dykt upp som små löften om att vintern faktiskt kommer att ta slut. Jag har precis råd med blodpudding den här månaden, men att fönstershoppa och bygga små garderoben i photoshop är som bekant gratis. Just nu är jag sugen på ränder, ribbade tenniströjor, mörktvättade jeansjackor med ullkrage och ballerinaskor i mocka med klossklack. Och ett par nya solglasögon. Även om det inte direkt brinner i knutarna där det kommer till att skydda ögonen mot solljus. För det krävs det ju faktiskt någon form av solljus alls.

 
 
Randig tröja, Weekday. Tenniströja, Weekday. Jeansjacka, Weekday. Ballerinaskor, Lanvin. Solglasögon, Illesteva.
 
 

 
 
Högt upp på min önskelista har det länge stått ett halsband från svenska märket Blue Billie. Jag har följt märket sedan jag och Petra intervjuade grundare Daniela Upmark (som även ligger bakom Bxxlight) till Metro för något år sedan. Äntligen hänger en måne och ett litet M runt min hals.
 
 

Ibland är det svårt att veta vart felet sitter någonstans. När det enda man vet är att det är någonting någonstans som skaver. Det bara känns i varenda steg man tar. Det sätter en gnällig ton på småsaker. Kväver gnistor av kreativitet. Ja, till och med släcker sånt som brunnit så länge man kan minnas. Så att bara att gå upp på morgonen blir svårt, en snooze blir till sju. Och sträcka på ryggen mellan frukost och lunch blir en utmaning.
 
Jag försöker göra saker som får klumpen i magen att lösas upp i skrattsalvor istället för att sjunka som stenar. Köper nya skor, klipper av gamla jeans, äter sena middagar med gamla vänner, dricker vin mitt i veckan med han som jag är kär i. Sover länge på lördagar och drar ut på helgerna så att de nästan brister. Och då känns det ju bra. Men så kommer söndagskvällen som sedan ska bli måndag morgon och då finns den där igen. Ångesten som ett sår på ryggen. Det klias upp precis som för sju dagar sedan och så börjar allt från början. Och när jag tänker efter vet jag ju faktiskt exakt var det sitter.