Idag är min sista dag på jobbet. Den här dagen har känts flera tusen mil bort i nästan tre månader, men nu är den faktiskt här. Det är ett himla krig som pågår i hjärnkontoret när man ska säga upp sig. Jag samlade mod i vad som känns en halv evighet för att sedan sitta och nervöskrafsa hål på mina favoritjeans helt omedvetet när jag sa de där orden som inte går att ta tillbaka.
Men någonting behövde hända. När man inte längre tycker att det är lika kul att gå upp på morgonen, när söndagsångesten nästan försummar hela helgen, då måste man bryta sitt mönster. Även om det inte var helt lätt att hitta vart skon klämde heller. Att säga upp sig från sin fasta anställning, sin trygghet och springa i motsatt håll från vanor och rutiner, det är ju som att vända en hink med sand upp och ner. Men då, i januari, fanns det inget annan utväg. Jag behövde göra slut. Jag hade inget nytt jobb klart men det spelade ingen roll.
Jag kollade till min lilla buffert på min internetbank sju gånger under de fem minuter som gick innan jag skulle in i möte med min chef. Höll på att strunta i alltihop med insåg sedan att ingen fast anställning, personalrabatt eller rutiner är mer värda än hur jag mår. Än att tycka att det är lika kul att gå upp på morgonen som det brukade vara. Än att ha ångest varje söndag. Det är faktiskt sant.
Idag rensar jag ut mitt skrivbord. Mitt första skrivbord på min allra första arbetsplats som fast anställd. Hej då, tack för kaffet och allt jag har lärt mig.
