New York i soluppgång. Att vara jetlaggad som en flyttfågel är inget problem när man får vakna till det här. Inte ens att sitta och komma ikapp med min mailinkorg känns som ett problem när jag har den här utsikten i min ögonvrå. Förstår varför folk blir upp över öronen förälskade i den här staden.

Eftersom att LA bara bjuder på cirka 25 grader, ett begränsat antal palmer och bara 1/4 sand, tyckte vi att det var dags att uppleva the real deal. Jag tvingade mitt sällskap att köra mig ut i öken. Närmare bestämt Palm Springs. En lite härligare, lyxigare version av öken.
Be careful what you wish for sa en vis kvinna till mig en gång (och säger fortfarande, då jag behöver höra det lite då och då) och det stämde även här. 44 grader och inte ett moln på himlen och enbart sand så långt ögat kunde nå. De enda levande varelserna inom en 100 m radie var vi och palmerna. Och jag är inte säker på att de klassas som levande pga dödens torka.

Nåväl. Efter en smärtsamt het cab-tur (och med het menar jag då alltså inte min 3 h norska karaoke till det knapra radioutbudet bestående av 90-tals klassiker och country) vallfärdade vi till Ace Hotel i Palm Springs där vi återfick normal kroppstemperatur i poolen med hjälp av lite drinkar.

Bikini, Weekday. 

Solnedgångarna nere på stranden i Santa Monica där vi bor de här veckorna är beyond någonting annat. Folkfest varje kväll.
För att inte tala om de tidiga morgnarna när surfarna ockuperar stranden. Ingenting är tråkigt här.

Skjortklänning, Envii. Slip in wedges, Forever 21.