Fanny Ekstrand

Radiotystnad upphör nu! Det var det första jag sa när jag satte mig upp i sängen idag. Jag har alltså varit på italienska landsbygden med så svajit internet att jag fått utslag och ryckigt öga pga att mailinkorgen bara hävdat att den har ”no connection”. Ett ord synonymt med social öken i det jag kallar mitt ljuvliga liv.

Men trots stressmoment som mailservrar som inte connectar, Wi-fis som inte fungerar, bildäck som går sönder mitt på berget och AC:s som inte förstår att det är kalluft den ska bidra med och inte varmluft, så är jag tillbaka. Det tog ett par dagar av regn för att jag skulle komma ur min 38-grader-och-sol-bubbla och långsam fasas in i fuktiga Tretorn-gummistövlar och långärmade/benade klädesplagg.

Men jag är i alla fall brunare än genomsnittet i mitt kvarter här i Vasastan, har precis köpt mina första par Pradaskor (som jag visserligen inte kan använda pga regn) och har en magkänsla härligare än fågelkvitter på våren.

Ungdomen sätter sina spår i min hud. Eller kanske inte, men jag låter nålar och bläck gör i alla fall. I onsdags gjorde jag en sol till min måne. En cirkel för livet. En ojämn ring för ingenting speciellt alls. Eventuellt en hyllning till Justins hit om Britney, What goes around comes around. Viola fick rita den. Nu sitter den där den sitter och kommer väl göra tills dagen jag går ut tiden.

Kul grej är att jag faktiskt kan göra smileys av båda mina tatueringar ifall jag nu skulle vilja det. Lämna mig aldrig med en kulspetspenna under ett långrandigt möte, alltså.

Vet inte om det går att sakna saltvattensträv hud, asfaltsvarma vindar och gamla 80-tals bilar under vajande palmer mer än vad jag gör just nu när jag ligger i soffan med datorn på magen och jobbar. Stockholm är fint med sina ljusa blinkande nätter, rosévin på uteserveringar med utsikt över stan och vänner som skrattar i båda öronen, men den totala friheten med att tvingas bryta sina egna mönster är så sporrande. Hela min existens är en kastrull kokande vatten på spisen. Sommarstäder och sommarsemester, vad välbehövligt det är att få vara bland det, ändå.