Morgnarna i Santa Monica var ganska kyliga jämfört med de stekheta eftermiddagarna. Ett par vida blåjeans tillsammans med en tunn T-shirt var därför det perfekta valet när vi gick och åt frukost.
MVH
Från Borås och min palmlösa vardag.
Jeans, Never Denim/ Bikbok. T-shirt, Acne Studios.
Sista kvällen i Venice sportade jag mockakjolen och tygskorna med den våfflade sulan som föddes i Los Angeles skatebetong på 70-talet. Saknar redan det magiska solnedgångarna och de salta, sandiga gatorna. Verkligheten slog mig hårt tvärs över ansiktet imorse när jag som i trans klev av tåget i Borås och en vägg av regndugg slog emot hela min existens som en billig body mist.
Jag är verkligen världens sämsta människa på att hantera jetlag. På natten kan jag inte sova och på dagen kommer jag på mig själv med att halvsomna på toalettstolen. Hjälp, någon?
Stickat, Uniqlo. Mockakjol, vintage. Sneakers, Vans.
Eftersom att LA bara bjuder på cirka 25 grader, ett begränsat antal palmer och bara 1/4 sand, tyckte vi att det var dags att uppleva the real deal. Jag tvingade mitt sällskap att köra mig ut i öken. Närmare bestämt Palm Springs. En lite härligare, lyxigare version av öken.
Be careful what you wish for sa en vis kvinna till mig en gång (och säger fortfarande, då jag behöver höra det lite då och då) och det stämde även här. 44 grader och inte ett moln på himlen och enbart sand så långt ögat kunde nå. De enda levande varelserna inom en 100 m radie var vi och palmerna. Och jag är inte säker på att de klassas som levande pga dödens torka.
Nåväl. Efter en smärtsamt het cab-tur (och med het menar jag då alltså inte min 3 h norska karaoke till det knapra radioutbudet bestående av 90-tals klassiker och country) vallfärdade vi till Ace Hotel i Palm Springs där vi återfick normal kroppstemperatur i poolen med hjälp av lite drinkar.
Bikini, Weekday.
