Fanny Ekstrand

Men tjena mittbena vilken babe Sasha Pivovarova är för Kling’s Totême i vår. Trillar baklänges av min stol här i kontorslandskapet i Borås. Den svarta tenniströjan och motsvarigheten i klänning måste jag lägga tassarna på. Min super crush på tenniströjor fortlöper alltså. Köpte i ett kärleksrus förra året upp mig på närmare 10 tenniströjor, men det hela slutade med att jag nästan enbart sportade en långärmad marinblå variant från just Totême. Därför känns två nya plagg från märket väldigt befogat och får hålet i plånboken att kännas lite värdare. Snabbkaffe och pasta rouge är ju gott? 

Min Parisresa var ingen shoppingbonanza -tvärt om. Men vad är en vistelse i Paris utan att åtminstone svänga förbi ett par Marais-favoriter? Som pizza utan ost. Det blev påfyllning i Levi´s 501-garderoben och en trench i mocka att stilla mitt löjliga begär med. Juste ja, ett par scarfs också. 

Följer ni mig på nätdrogen nummer 1, Instagram, så vet ni att jag befinner mig i Borås. Och jag har suttit varje kväll i min ensliga 90-säng med riviga lakan på stadens hotell och läst era kommentarer på min helg. Ni är som vännen som håller upp ens hår när man kräks efter för många billiga öl.
Kanske är det precis sånt som ni vill läsa mellan allt prat om scarfs och outfitbilder? 

I helgen har jag varit på barrunda på Söder, rökt cigaretter i skinnjacka och sidenskjorta på Kåken(surprise), jag har dansat på Spy Bar istället för att sova och ätit pommes-och-aioli-lunch från Urban Deli i solen på Nytorget. Det har vart vår, det har vart stora drinkar i syltburkar, det har vart natt i lakan som inte är mina och det har vart så kul. 

I november blev jag dumpad. Det finns ljuvare sätt att beskriva skiten på men det frångår inte faktumet. Dumpad. På nätterna sprang jag in i en klubbdimma av Kåkennätter, cigarettrök och alldeles för många tomma glas och på dagarna satt jag på Metro-redaktionen och skrev. Och när jag inte gjorde något av ovanstående satt jag i fosterställning på toaletten och grät så att jag trodde att lungorna inte skulle orka mer. Ni vet hur det är när något gör så fruktansvärt ont att en tror att en ska sprängas i flisor, men livet bara slänger upp ens spillra till liv på axeln och traskar vidare. Och plötsligt är det mars och plötsligt gör det inte ont längre. 

Den här våren klär mig.