I helgen har jag varit på barrunda på Söder, rökt cigaretter i skinnjacka och sidenskjorta på Kåken(surprise), jag har dansat på Spy Bar istället för att sova och ätit pommes-och-aioli-lunch från Urban Deli i solen på Nytorget. Det har vart vår, det har vart stora drinkar i syltburkar, det har vart natt i lakan som inte är mina och det har vart så kul. 

I november blev jag dumpad. Det finns ljuvare sätt att beskriva skiten på men det frångår inte faktumet. Dumpad. På nätterna sprang jag in i en klubbdimma av Kåkennätter, cigarettrök och alldeles för många tomma glas och på dagarna satt jag på Metro-redaktionen och skrev. Och när jag inte gjorde något av ovanstående satt jag i fosterställning på toaletten och grät så att jag trodde att lungorna inte skulle orka mer. Ni vet hur det är när något gör så fruktansvärt ont att en tror att en ska sprängas i flisor, men livet bara slänger upp ens spillra till liv på axeln och traskar vidare. Och plötsligt är det mars och plötsligt gör det inte ont längre. 

Den här våren klär mig. 

Längtar tills jag kan sporta förstora Levi’s 501 och nakna fötter i pumps. Men nu ska jag snöra på min sneakers och promenera Vasastan-Södermalm med hörlurarna fyllda av min peppigaste lista, för brunch med Viola. I kväll ska vi dricka massa cava för att fira nya jobb och utmaningar och sedan ska vi styra stegen ut i marsnatten mot Boqueria och Lilla Sällskapet. För på måndag lämnar jag Stockholm. 

Det var med nöd och näppe jag fick igen min weekenväska från Rizzo på vägen hit. Nu var det en ren omöjlighet. Jag kommer alltså att komma hem till stan lite tyngre.