Igår kväll var ovanligt varmt. Så vi gjorde det enda rätta och satt ute på terrassen och drack sangria tills solen sedan länge var nere. Sedan gick vi ut i natten för att efter ett par timmar tröttna på den oerhörda folkmassan och gå hem igen med snabba steg och hörlurarna på högsta volym. Alla lördagkvällar blir visst inte bästa kvällen i ens liv, men de kan vara förbaskat fina ändå.

Passade ju självklart på att dra på smilbanden i min nya jeanskjol och mockajacka, dränkt i golden hour-ljuset en sekund.

Jeanskjol, Monki. Mockajacka, Levi’s. T-shirt, Whyred. 

Vet inte om det går att sakna saltvattensträv hud, asfaltsvarma vindar och gamla 80-tals bilar under vajande palmer mer än vad jag gör just nu när jag ligger i soffan med datorn på magen och jobbar. Stockholm är fint med sina ljusa blinkande nätter, rosévin på uteserveringar med utsikt över stan och vänner som skrattar i båda öronen, men den totala friheten med att tvingas bryta sina egna mönster är så sporrande. Hela min existens är en kastrull kokande vatten på spisen. Sommarstäder och sommarsemester, vad välbehövligt det är att få vara bland det, ändå.

Juli månad dundrade under förra veckan in med högsommaren i högsta hugg. Jag gav svar på tal genom att hoppa i vattnet både dag och natt, sjunga med hela Trädgården under bar himmel utan jacka och äta frukost och middag i solen. Mellan de huvudakterna har jag promenerat runt i stans grönare delar, gjort stilleben till ATP Ateliers höstkollektion och släppt alla mina lockar fria.

Livet känns som en dans och för första gången på ett tag känns det som att jag kan alla stegen.