Sista kvällen i Venice sportade jag mockakjolen och tygskorna med den våfflade sulan som föddes i Los Angeles skatebetong på 70-talet. Saknar redan det magiska solnedgångarna och de salta, sandiga gatorna. Verkligheten slog mig hårt tvärs över ansiktet imorse när jag som i trans klev av tåget i Borås och en vägg av regndugg slog emot hela min existens som en billig body mist.

Jag är verkligen världens sämsta människa på att hantera jetlag. På natten kan jag inte sova och på dagen kommer jag på mig själv med att halvsomna på toalettstolen. Hjälp, någon?

Stickat, Uniqlo. Mockakjol, vintage. Sneakers, Vans. 

Jag är en riktig vessla när det kommer till mina gamla pojkvänners kläder. Jag snor skjortor, jackor och jeans. Hade vi haft samma skostorlek hade jag antagligen tagit dem också. Detta uppskattas sällan, snarare aldrig. Och när jag en dag stod utan kille så stod jag plötsligt utan alla stora herrskjortor också? Mycket bedrövande/ irriterande. Räcker det inte med att behöva sova själv jämt, måste man dessutom bli av med halva sin garderob? Så, jag har nu dragit slutsaten att det är lättare och framförallt mer tidseffektivt att istället för att hitta nya killar, köpa egna killkläder.

Clothes over bros, som Brooke sa varje eftermiddag jag kom hem från skolan 2005.

Jeansskjorta, Dr Denim (herr). Culottes, Weekday. Klackar med träplatå, Topshop. Frisyr, Juni månads luftfuktighet. 

Kan ni bara förstå att det går att glida omkring byxlös utan att få köldskador? (visserligen inte idag med tanke på ösregn). Jag har under sena vintern- tidiga vårens längtsalvor omedvetet samlat på mig en herrans massa (hörde jag köpstopp?) jeans- och mockakjolar. Känns så fint att få börja använda alla nu.

Linneskjorta, Uniqlo. Jeanskjol, Levi’s. Väska, Saint Laurent. Sneakers, Adidas.