Idag fyller Viola 22 år. Så jag tänkte att jag skulle recap:a vår stökiga vinter för två år sedan. Jag kan nästan inte minnas att det var ljust någon gång? Som fyra månader utav mörker minns jag det. Enbart upplyst utav glödande cigaretter, glittrande discokulor och cava i djupa glas. När jag tänker efter extra noggrant så minns jag nästan bara den vintern som Violas Söderkök, Riche stenbar, och Kåkens smutsiga terrass. Camel, stammispris på öl och Känn ingen sorg för mig Göteborg på karaokebarer. Man märker ju nästan aldrig när eror går ur tiden, de bara gör det och så sitter man med backspegeln där och undrade vad fasiken som hände, men jag visste när den eran var slut. Efter en vinter av alkohol istället för känslor, cigg och rödvinsflaskor under 100-lappen istället för mat och natt istället för dag, så visste jag när alla bytte ut samtliga drycker mot rosé och dagarna helt plötsligt faktiskt fanns, att det var slut.
 

Jag ser tillbaka på den där vintern och är så glad. För om jag i november var trasig, så var jag vid snösmältningen oövervinnelig. Allt som krävdes var otaliga utekvällar, hundratals cigg i ett rangligt fönster, vin och en likasinnad.