Det är lätt att skynda. Springa från en station till en annan utan att titta sig över axeln och sedan inse att ett år passerat, fast man aldrig trodde att man skulle överleva till våren. Vi pratade om det över en fredagsmiddag, jag och Viola. Tittade tillbaka på våra steg det senaste året och insåg att ifall då hade fått gissa vart vi skulle, hade vi aldrig trott att det var hit.

Vid den här tiden för ungefär ett år sedan, hade jag glömt hur det kändes när hjärtat slog normalt. Jag hade glömt hur det var att gå på toaletten på jobbet utan att bryta ihop och jag hade glömt hur det var att vara hemma en kväll, även om det var mitt i veckan, bara för att jag inte stod ut med tomrummet omkring mig. Vi satt i Violas köksfönster och frågade gång på gång om det här verkligen var allt? Skulle det kännas så här att vara 20 år gamla, känna alldeles för mycket och vara alldeles för lite. Skulle det inte bli mer?

Och allt eftersom att helgerna passerade och vi gjorde slut på alla pengar i barer gjorde livet en vändning, som det alltid gör, fast det känns som att allt på hela jorden står still. Jag bytte jobb, flyttade ifrån Stockholm på vardagarna. Nätterna var plötsligt inte lika kalla längre. Och innan jag visste ordet så hade jag bara fötter i öppna sandaler och alla stadens trottoarer fylldes av uteserveringar. Så helt plötsligt en ganska kylig sommarkväll så stod en skäggig kille i svart bombarjacka med gröna ögon, en grop i ena kinden som bara syns när han ler, framför mig. Han fick varje sekund att kännas på riktigt. Det får han fortfarande.

Och för en vecka sedan adressändrade jag.