Text

Tack för kaffet – om att säga upp sig

Tack för kaffet

Idag är min sista dag på jobbet. Den här dagen har känts flera tusen mil bort i nästan tre månader, men nu är den faktiskt här. Det är ett himla krig som pågår i hjärnkontoret när man ska säga upp sig. Jag samlade mod i vad som känns en halv evighet för att sedan sitta och nervöskrafsa hål på mina favoritjeans helt omedvetet när jag sa de där orden som inte går att ta tillbaka.

Men någonting behövde hända. När man inte längre tycker att det är lika kul att gå upp på morgonen, när söndagsångesten nästan försummar hela helgen, då måste man bryta sitt mönster. Även om det inte var helt lätt att hitta vart skon klämde heller. Att säga upp sig från sin fasta anställning, sin trygghet och springa i motsatt håll från vanor och rutiner, det är ju som att vända en hink med sand upp och ner. Men då, i januari, fanns det inget annan utväg. Jag behövde göra slut. Jag hade inget nytt jobb klart men det spelade ingen roll.

Jag kollade till min lilla buffert på min internetbank sju gånger under de fem minuter som gick innan jag skulle in i möte med min chef. Höll på att strunta i alltihop med insåg sedan att ingen fast anställning, personalrabatt eller rutiner är mer värda än hur jag mår. Än att tycka att det är lika kul att gå upp på morgonen som det brukade vara. Än att ha ångest varje söndag. Det är faktiskt sant.

Idag rensar jag ut mitt skrivbord. Mitt första skrivbord på min allra första arbetsplats som fast anställd. Hej då, tack för kaffet och allt jag har lärt mig.

 

Skavsår och små lågor som dör

543fced61c766ec006aa086ed2445e3d

 

 

Ibland är det svårt att veta vart felet sitter någonstans. När det enda man vet är att det är någonting någonstans som skaver. Det bara känns i varenda steg man tar. Det sätter en gnällig ton på småsaker. Kväver gnistor av kreativitet. Ja, till och med släcker sånt som brunnit så länge man kan minnas. Så att bara att gå upp på morgonen blir svårt, en snooze blir till sju. Och sträcka på ryggen mellan frukost och lunch blir en utmaning.
 
Jag försöker göra saker som får klumpen i magen att lösas upp i skrattsalvor istället för att sjunka som stenar. Köper nya skor, klipper av gamla jeans, äter sena middagar med gamla vänner, dricker vin mitt i veckan med han som jag är kär i. Sover länge på lördagar och drar ut på helgerna så att de nästan brister. Och då känns det ju bra. Men så kommer söndagskvällen som sedan ska bli måndag morgon och då finns den där igen. Ångesten som ett sår på ryggen. Det klias upp precis som för sju dagar sedan och så börjar allt från början. Och när jag tänker efter vet jag ju faktiskt exakt var det sitter.
 
 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!