Ibland är det svårt att veta vart felet sitter någonstans. När det enda man vet är att det är någonting någonstans som skaver. Det bara känns i varenda steg man tar. Det sätter en gnällig ton på småsaker. Kväver gnistor av kreativitet. Ja, till och med släcker sånt som brunnit så länge man kan minnas. Så att bara att gå upp på morgonen blir svårt, en snooze blir till sju. Och sträcka på ryggen mellan frukost och lunch blir en utmaning.
 
Jag försöker göra saker som får klumpen i magen att lösas upp i skrattsalvor istället för att sjunka som stenar. Köper nya skor, klipper av gamla jeans, äter sena middagar med gamla vänner, dricker vin mitt i veckan med han som jag är kär i. Sover länge på lördagar och drar ut på helgerna så att de nästan brister. Och då känns det ju bra. Men så kommer söndagskvällen som sedan ska bli måndag morgon och då finns den där igen. Ångesten som ett sår på ryggen. Det klias upp precis som för sju dagar sedan och så börjar allt från början. Och när jag tänker efter vet jag ju faktiskt exakt var det sitter.